Living in Perth

Nu är våran långa resa över för denna gång. Det känns både vemodigt och bra på samma gång. Är skönt att vara hemma men har svårt att ta in det, att det är fina Sverige som gäller nu och att det andra är passé. I och med det så kommer det nog inte hända så mycket på den här bloggen, men den som lever får se...

Nu sitter jag i alla fall och njuter av en stor kopp "svenskt" kaffe, inte mycket som slår det!

Det blev hur som helst några korta stopp på ett antal ställen. Vi hann besöka ett vackert vitt tempel, så kallade hot springs som visade sig vara en tillrättalagd fontän fast vattnet var naturligt uppvämt. Vi tog än en gång en båttur på Mekong floden (som vi var ute på i Vietnam), förbi the Golden Triangle (ingenmansland, där burmeser, laotiska folket och thai handlat med opium utan att för den del varit på någons mark), en titt på Burma och sen fick vi gå i land i Laos där det var en liten marknad och vi vart bjudna på inhemsk whisky med orm i. Inte så gott men en upplevelse i sig.

Därefter väntades buffélunch innan huvudpunkten på dagen skulle avklaras. Gränsövergången gick otroligt smidigt då en kille från Belgien som var med på vår tur hade gjort det flera gånger förut och visade vägen. Sen väntade sista stoppet i en by där tre olika folkgrupper bodde. Det kändes jättekonstigt att åka dit med dem som turistatraktion, och ville man gå in i själva byn där de bodde skulle man betala extra till Longneck-folket för att de inte får lämna byn. Så det vi såg var mest stånd och några kvinnor i folkdräckt samt några barn som sprang runt och lekte bland turisterna.

Idag har vi spenderat många timmar på stranden, vilket vi inte riktigt lyckats med tidigar pga rastlöshet, men jag somnade och Edvin var fast i sin bok så tiden flög förbi mellan doppen i havet!

Igår körde vi runt med moppe på ön vilket var lättare sagt än gjort.. Flera vägar var utmärkta som körvänliga till de olika vilarna och stränderna, men vad vi lärt oss på resa i sydostasien är att hur gärna man än vill det så stämmer kartorna aldrig. Det blev mycket körande och frågande för att hitta små vägar som knappt gick att ta sig fram på för att nå våra tänkta mål. Efter ett tag gav vi upp då vi mött ett annat par som letade efter samma strand som oss och som redan prövat tre olika vägar utan att hitta rätt. Det ska även tilläggas att det är backigt och med två på samma moppe blir det endel traskande i uppförsbackarna.

Som tur var hittade vi det här fina stället av en slump när Edvin bara ville kolla vart en sista väg ledde när vi var på väg tillbaka!

Dock var det lite svårt att sova i natt.. Vi bor i en fin och stor bungalow för en billig penning och på kvällen satt vi ute på balkongen och kunde ana störningsmomentet inför natten. Det ligger en bar på andra sidan vägen som för kvällen skulle ha fest, för det första var det dålig musik och för det andra var den hög, och trots öronproppar hölls jag vaken ett bra tag efter lampan släckts (Edvin började snarka direkt). Problemet är att vi redan betalat för fyra nätter för att få rabatt så vi kan inte byta ställe då detta egentligen är en rätt lugn ö men då vi valt att bosätta oss på precis fel ställe.. Men jag hoppas att detta var en engångsföreteelse och att det ikväll är lugnare. Annars kommer jag bli en grinig kvinna pga sömnbrist i detta paradis, om nu inte Edvins tips om att trycka in öronpropparna helt (istället för bara halvvägs som jag gjort tidigare) hjälper. ;)

Innan vi åkte hit var vå på Koh Phangan och bodde på ett fint och lugnt ställe precis vid havet. Otroligt fint, och kvällen vi kom var första gången de provade att ha live musik. Vi gick ner till restaurangen efter att ha lämnat av oss väskorna på rummet för att få i oss lite middag. Det var redan mörkt och i strandbrynet brann facklor, vi satte oss vid ett bord på stranden och några meter bort vid baren stod en man och kvinna i 50+åldern och sjöng och spelade kända och okända låtar, hur bra som helst!

På Koh Phangan slappade vi vid hotellets pool (då stranden var extremt långgrund) och hyrde moppe och såg oss omkring på ön. När vi var på väg tillbaka andra dagen tog vi en avstickare på en väg bara för att se vad som fanns där och började köra tvärs över ön. Det är väldigt kuperat där och det var flera gånger som jag fick kliva av och gå upp för att moppen skulle orka sig upp över krönet. Vi sikta in oss på ett vattenfall, tyvärr hann vi bara precis fram innan det började blixtra och åska ute över havet och straxt där efter öste det ner. Vi valde att kasta oss upp på moppen igen istället för att ta skydd då vägen dit var av grus och jord, och skulle regnet pågå en längre stund skulle vi inte ta oss tillbaka i leran. Jag var livrädd men Edvin körde lugnt och fint upp och ner för kullarna i regnet. Allt gick bra och innan vi hann tillbaka till hotellet hade det slutat regna, dock hade elen gått men vem behöver el när man kan hoppa ner i poolen igen. :)

Edvin precis innan himlen öppnade sig.

Matmarknaden i Thongsala, Koh Phangan, där man kan hitta allt möjligt gott.

Middag på stranden i solnedgången i Aonang, Krabi.

Och här sitter vi nu med våra datorer efter att en brunch intagits.

Vi stannade två dagar i Ho Chi Minh City (Saigon) och hann med både en utflykt till Cu Chi-tunlarna som är ett stort nät av underjordiska gångar där befolkningen i området bodde och gömde sig under kriget mot USA, och Mekong deltat där vi åkte en båttur runt och fick se olika delar av det vardagliga livet på deltat. Edvin var dock redan krasslig där, sen har jag också mått dåligt och Edvin har blivit sämre, nu är det vi dock på bättringsvägen men tyvärr har det bidragit till att vi inte kunnat göra så mycket som vi velat på de övriga ställen som vi varit på... Men ett är säkert, vi kommer att återvända för Vietnam är ett otroligt vackert land med mycket kultur och historia!

Nu är vi i alla fall i Hanoi och den 15e lyfter planet härifrån till Thailand för vår del. Jag mår bättre nu och var igår ute på promenad utan Edvin som låg och vilade på hotellet för att inte få ännu ett bakslag i tillfrisknandet. Och idag har vi båda varit ute på äventyr och sett oss omkring på bland annat det gamla Hoa Lo-fängelset som ligger mitt i stan och bara strosat längst gatorna då det finns hur mycket som helst att se på då det är full rörelse hela tiden.

Hoan Kiem Lake i Hanoi. Det kan kanske vara svårt att förstå för er som är hemma i Sverige och har haft det kyligt ett tag, men det var riktigt skönt att komma till Hanoi med sina 15-20. Luften känns otroligt frisk och det är något befriande i att inte svettas konstant trots att det innebär att vi satt på oss tjocktröjorna nu.

Det är så här flott vi rest genom detta land. Tyvärr var det inte lika bekvämt som det ser ut efter 10 timmars färd...

Nu har vi spenderat två natt i Kuta (turistorten), och tre ute på Gili-öarna. Kuta var ganska mysigt i mitt tycke, mycket försäljare dock som skrek efter en överallt och stranden var inte så jättefin, men annars vad man kan förvänta sig av en turistort i ett asiatiskt land. På Gili har det varit lite lugnare och vattnet är helt fantastiskt! Idag när vi snorklade såg vi två sköldpaddor och höll på att bli omkullsimmade av en stor blå fisk. Många andra färgglada fiskar och fina koraller har havet också bjudit på, samt att det är så behagligt varmt att man aldrig måste gå upp för att man fryser. Utöver badandet strosar vi runt en del, dricker fruktdrinkar ochhar det bra. Maten är tyvärr inte så jättespännande, helt okej men jag ser fram emot Thailand på den punkten.

Sen har det varit så kul att se att trots kulturskilnader och annat så är barnen här precis som barn är hemma. När vi kom till Gili Meno hade vi kollat upp ett boende som låg på andra sidan ön från hamnen, snåla som vi är med vår tajta resbudget tackade vi nej till skjutsen som på Gili-öarna består av häst och vagn då inga motorfordon finns här ute. Vi börja traska längst vägen som de pekat ut för oss med allt vårt bagage, svetten rann och ryggarna värkte, men när vi kom fram till sjön mitt på ön fick vi oss ett litet skratt. Där lekte ett gäng barn och när vi kom fram till dem sprang två av pojkarna upp till oss för att stolt visa upp sin fångst, i en petflaska med grumligt vatten simade två stackars fiskar omkring, men vem har inte varit barn och gjort precis samma sak...

Senare när vi gick över ön igen (denna gång utan alla väskor) cyklar två små pojkar om oss, pratar lite med oss och fortsätter vidare. Den ena svänger medan den andra fortsätter rakt fram och ramlar omkull när han ska se vart kompisen tog vägen. Han börjar gråta direkt, jag hjälper honom upp för han har fått cykeln över sig, ingen skada skedd dock bara lite chockad, och det är precis vad hans kompis inser när han kommer fram för det första han gör är att börja dra i hans tröja för att torka bort tårarna med den. Lite komiskt men gulligt. Sen såg vi en annan pojke (var är alla flickorna kan man undra?) när vi satt och åt igår, han satt i en båt som var uppragen på stranden och gjorde motorljud och fixade helt omedveten om omgivningen. Så även om många barn i fattigare länder har det väldigt svårt så var det kul att se att det även finns de som har det bra och leker och beter sig som barn hemma i Sverige.

När jag skriver detta sitter vi på en restaurang vid havet på Gili Trawangan, och imorgon lämnar vi dessa öar för att utforska Bali lite närmare.

Kvällen då vi la ut bilen hade vi planerat att ha middag och dricka lite öl/vin med våra fina vänner. Då ringer en kille och nästan desperat vill ha bilen bums, Edvin drar till med en vit en och säger att vi inte är hemma och killen kontrar med att han kommer till vårt jobber eller var vi befinner oss för att ge en handpenning för att vi ska hålla bilen till honom. Vi ser en extremt potentiell köpare ochEdvin rusar ut för att hinna snygga till vår lilla kärra lite innan vi svara ochsäger att han kan komma direkt. Det skulle ta honom 45 min att ta sig till oss, drygt en timme senare har han fortfarande inte kommit. Vi skriver och kollar hur det går för honom, han säger att han fortfarande är på väg men efter ytterliggare en timme räknar vi ut honom från kvällen och satsar helhjärtat på kalaset.

Våra dagar dagar förtillfället är mest fyllda med planering för kommande resa, organisera avresa och att göra oss av med diverse saker som vi inte kan ta med oss. Ikväll ska till exempel bilen ut för försäljning, så håll tummarna. Sen så passar vi ju också på att göra allt som vi gillar med här staden för sista gången, så vi har några bra sista veckor här nu :)

Och så här fin var Nikki, och den berömda tårtan som tog drygt 6 timmar(!) att göra:

Jag lyckades knåpa ihop uppgifterna i sista stund innan det var dags att packa väskan igen för att i ottan den 18e bege mig till Rockingham som var utgångsstället för detta läger. Där träffade vi alla ungdomarna innan vi tillsammans begav oss till lägerplatsen i Margaret River, tre timmar söderut ungefär. Veckan där har varit fylld av aktiviteter men brustit på sömn, vi ledare har max sovit 4-5 timmar per natt.

Denna gång var inte alla barnen omhändertagna av DCP (Department of Child Protection), men de kom alla från disadvantage families på ett eller annat sätt och har genom lägret fått göra saker som de aldrig skulle haft möjlighet att göra annars. Vi har abseilat (firat oss ner från en klippa med sele och rep), bergsklättring, byggt flottar, diverse samarbetsövningar och lekar, vattenhinderbana mm. Tanken är att skapa ett samhälle där de kan känna sig värdefulla och delaktiga, med förebilder och aktiviteter för att stärka dem. Detta blir startskottet till en förhoppningsvis långvarig relation till ungdomarna, för att kunna arbeta preventivt och hjälpa de barn som redan nu är på glid.

McDonalds sponsrar hela kalaset och under veckan var ett tv-team där för att filma en ny reklam åt dem, så jag hoppas den hinner komma ut innan vi åker. Sedan avslutades det hela med "ät så mycket du vill"-lunch på McDonalds på vägen hem och Celebration dinner i Rockingham dit föräldrarna var inbjudna.

Efter debriefen kom Edvin och hämtade mig och överraskade med picknick på stranden i solnedgången. Otroligt vackert som vanligt, men det lustigaste var att även månen gick ner i havet strax efter solen. Dagen efter att jag kom hem, vilket var igår, var Australia Day! Det firades med alla andra Perth-bor inne i stan med maffiga fyrverkerier och blixtar på samma gång, samt avslutning på irlänsk pub med grymt bra trubadur.

Detta leder oss till idag då Fia och Elvira lämnade oss igen för att flyga mot Melbourne där bilinhandlande och jobb står på schemat i väntan på att Vera ska komma efter. Och imorgon är vi bjudna till Nikki's för att fira hennes 40-årsdag med 70-tals tema. Så nu är det bara att fixa kostymen och inhandla en present innan stormen lägger sig igen, innan jag kan ta tag i andra viktiga delar som att klura ut vart vi ska härnäst och om vi kan skramla ihop några slantar innan vi lämnar staden om några veckor...

Innan det bär av ska jag på näst sista mötet inför sista lägret här nere, inte så taggad på att åka 5 mil söderut för att sedan vända och åka norrut ett antal mil...men det är väl bara att börja vänja sig vid åkandet för det är ju vad vi kommer ägna oss åt den närmsta veckan.