Living in Perth

Från söndag till fredag som varit har jag spenderat på en lägerplats vid havet en halvtimme söder om Perth. Där har vi hållit en lägervecka(Salvation Army Youth Camp) för barn i åldrarna 8-13, de bor alla i fosterfamilj eller är på annat sätt omhändertagna av the Department of Child Protection.

Barnen kom på måndag förmiddag och åkte hem igen på fredagen innan lunch. Där emellan har det varit extremt intensivt. Alla dessa barn har saker som de kämpar med hemma, och i många fall har de inte särskilt bra förebilder att följa. Vi är där för att ge dem en vecka av roliga aktiviteter, men samtidigt får de träffa barn i liknande situation, jobba på att samarbeta, se hur vuxna ”normalt” agerar och löser konflikter, ha personer omkring dem som bryr sig och vill deras bästa osv. Det har varit en otrolig upplevelse att jobba med dessa barn. De är otroligt fina, men många av dem kan inte hantera konflikter särskilt bra och är väldigt utåtagerande. Det har varit många fighter, fysiska som verbala, rymningar ut i bushen, stenkastande, trotsande och vägra att lyssna på instruktioner. Men det har också varit många fina stunder då jag känt att jag nått fram till barnet bakom muren.

Vi har även varit iväg på aktiviteter som till ett Jungle Gym där de fick hoppa, göra volter och svinga sig i lianer genom olika banor.  Perth Zoo där vi kollade på djur men när barnen själva fick välja vad de ville göra efter lunch så tror jag ansiktsmålningen stod högst på listan. Och sen min favorit, Ice Skating, de flesta av barnen hade åkt någon gång men de var inte jätteduktiga och ville ha en hand att hålla i vilket gav oss ledare en jättebra möjlighet till att vinna tillit och samtidigt hjälpte barnen som var lite bättre de andra barnen som hade det lite tuffare på isen, det var en bra stämning och alla hade kul samtidigt som de utmanade sig själva.

Det var mycket tjafs mellan tjejerna och killarna i min grupp under veckan, men som belöning efter allt hårt arbetande blev de vänner på torsdagskvällen under middagen vilket fick mig och min ledarpartner att känna oss som stolta föräldrar.

Jag kommer verkligen sakna dessa barn och det är svårt att förklara hur det kändes när de en efter en vart hämtade på fredagsförmiddagen. Det var en känsla av sorg som sköljde över mig med vetskapen att jag förmodligen aldrig kommer se dem igen. Nästa Junior SAYC är i april, och som planen ser ut nu så är vi hemma i Sverige igen då…

Förra lördagen hade vi fått biljetter till Perth Royal Show från the Youth Department. De hade fått biljetterna för att de stått där utanför och samlat in pengar till Salvation Army(precis som man kan se dem hemma på gatorna), men då ingen av dem skulle använda biljetterna fick jag och Edvin dem.

Perth Royal Show är som en jättestor marknad med djur, karuseller och showbags(istället för alla våra tävlings- och lottstånd säljer de ”priserna” till ett billigare pris typ).  Det är bondeföreningen som håller i det och startade det som ett sätt att visa upp sig för stadsborna, så mycket fokus ligger på djuren, hantverken och att visa hur de jobbar, trots att det blir mer och mer karuseller och annat för vart år(som jag förstått det).

Vi var iaf där några timmar, såg kycklingar nykläckta ur äggen, åt en god lammkebab, såg en vallhund arbeta, köpte en keps till Edvin och trängdes med massor av andra människor innan vi tog bussen hem igen. Det var en trevlig eftermiddag, och dagen efter lämnade jag Edvin i vår Granny Flat för att åka på läger i en vecka…

Nu har vi börjat komma in i vardag och fått ordning på det mesta i hem, plugg och praktik. Jag har ett schema där jag ska vara på fyra olika verksamheter inom Salvation Army och jobbar därför bara måndag till torsdag som det ur nu, vilket ger utrymme för kvälls- och helgevenemang och möten emellanåt, flexibilitet när det är något speciellt samt att jag kommer jobba 24/7 under vår lägervecka i slutet av oktober. Sen är det bästa att jag får långhelger när det inte är något annat att fixa så att vi får tid att se oss lite omkring när vi tagit oss till andra sidan jorden.

Jag kommer att vara på Bridge House som är en avvänjnings- och tillnyktringsklinik som jobbar både kortsiktigt och långsiktigt beroende på vad klienten är redo för då allt är frivilligt. De har även en farm utanför Perth dit man får åka om man är där för den långsiktiga behandlingen.

Crossroads som jobbar för att göra ungdomar som varit i statens omvårdnad redo för ett självständigt välfungerande liv med lägenhet, jobb och tro på sig själva.

Youth department som arrangerar olika event för utsatta barn och unga, där det är främst deras lägerverksamheter som jag kommar vara delaktig i. Nu i oktober ska vi till exempel ha ett läger för barn i åldrarna 8-12 som bor i fosterfamiljer.

Community Support Services där de kan ge en första akut hjälp som mat, hygienartiklar, kläder, leksaker, ekonomiskrådgivning och även betala räkningar om det är nödvändigt. Där kommer jag få ha samtal med klienterna, ta reda på vad de är i behov av, varför, hur de ska kunna få ordning på sina liv och om vi kan ge dem det de behöver eller om vi ska slussa dem vidare till en annan verksamhet som kan ge bättre stöd för just deras behov.

Såhär kommer mina arbetsveckor generellt att se ut och jag ser verkligen framemot att komma in i arbetet nu!

Britter, och därav även australiensare, är kända för sitt artiga beteende. Det är då inget fel på svenskars uppförande heller men sen vi flyttat till Perth har jag upptäckt en punkt där vi svenskar har något som vi borde ta efter.